Kultur

Program på tv som behandlar olika former av kultur har varit många under åren och några existerar fortfarande. Kulturnyheterna och Antikrundan är några. Andra kända är Filkrönikan och Kobra. De jag vill lyfta fram och framförallt påminna om är Boktipset. De sändes på sent 70-tal fram till 1989.

En ensam programledare som recenserade en bok under fem minuter och då mest till ungdomar. Ett enkelt och framgångsrikt koncept. Det jag minns var att böckerna var så dåliga och framförandet kändes mest komisk där han försökte gestalta figurerna i böckerna på ett överdrivet och löjligt sätt för jag var en ungdom då i slutet av 70-talet och denna hopplöst usla signaturmelodi med sitt ninnande.

 Snacka om kalkonvarning. Idag är den välkänd och klassisk, men likväl lika usel att lyssna på. Någon sådan motsvarighet som vi hade då med dessa boktips, det har vi inte idag och de som sitter i go kväll varje torsdag och recenserar sina böcker är bara marginellt bättre. Fast nu slipper vi detta ninnande.

Kultur och teman runt detta ord missbrukas väldigt ofta. Vi använder det i sammanhang som inte passar in. Kultur berör och tar tag som pjäser och draman. Böcker och andra litterära alternativ är ofta på tapeten. Något som vi alla drabbas av och som ingen kommer undan är döden.

Denna kulturella form utnyttjas ofta i skådespel och på film. Där framställs döden som både otäck och ibland rent befriande. Nu är även dödshjälp ett populärt inslag i vår vardag, men vad har det med kultur att göra? Denna etiska gränsdragning är svår att sära på och det skapar en gräns mellan de som vill ha denna dödshjälp och de som är emot.

Pjäser och böcker om detta ser vi nu i en allt större utsträckning Där döden är i centrum är det en form av kultur som berör oss alla och något som vi till sist aldrig kommer undan.

Våra minstrar i regeringen blir bara fler och fler efter varje nytt riksdagsval. Det som irriterar är att de även kostar en massa onödiga skattepengar på minstrar som vi inte behöver. Med en löneförhöjning på 4000 kronor för varje minister rimmar det illa för alla övriga som tvingas spara vara försiktiga i sina löneförhandlingar.

En av dessa påster som vi skattebetalare ger pengar till är vår kulturminister. En moderat kvinna som har ansvaret för idrott, kultur och media. Min självklara fråga är vad hon tillför och vad hon vet i dessa aktuella ämnen. Inte ett skvatt förmodligen. Ministrar ska vara kunniga och insatta i de ämnen de ansvarar för.

Vi har många bra exempel som Anders Borg och Carl Bildt även att jag inte röstade på moderaterna har de ministerposter de behärskar och vet vad de talar om. Däremot känns vår kulturminister som både onödig och överflödig. Ta istället bort denna post inom regeringen så fort som möjligt.

För vissa rejäl och svåråtkomlig för andra liten obefintlig ja närmast betydelselös. Det jag belyser handlar om kulturella skillnader. Fransmän i Sverige, nej det tror jag inte på. Skillnaden på lynnet är för stort. Svenskar i Vitryssland, nej inte i den vidriga diktauren. Utställning av naket i Irak, nej det fungerar inte. Filmer om Al-Quida som hyllas i USA, nej glöm det. Tydliga skillnader alltså. Var hittar jag skillnader som inte är så tydliga. Nordbor som som jobbar och umgås mellan länderna, inga problem. Walesare som spelar fotboll i England, hur klockrent som helst. Politiker som ingår koalitioner över blockgränserna, allt vanligare idag. Våra kulturella skillnader, det är som sagt va ganska många mil mellan de närmaste och de som ligger längst ifrån.

Våra priser vi delar ut idag till olika kategorier är ofta väldigt i ropet. Nobelpris och fredspris som de två mest kända. Dock finns det en kategori som det finns lite för mycket priser kring och det är alla våra kulturpriser.

 Den ena värre än den andra. Musik, radio, tv, journalister, språk och arkitekter. För att priser ska vara viktiga och betyda något kan man inte ha för många inom samma område. Det är precis som hockey VM det är för ofta och intresset har minskat för varje år.

Dessa kulturpriser har rönt samma utveckling och man ser i massmedia varje vecka hur nya vinnare tar pris inom en av alla dessa kategorier. Tråkigt och ointressant som jag inte orkar bry mig om. En målning av en okänd Hallänning och hon får pris av Halmstad kommun.

Det trista är att de som delar ut priserna verkar ha minst lika tråkigt som vinnaren.

Böcker är för mig kultur i allra högsta grad. Jag älskar böcker och allt som har med böcker att göra. Bibliotek till exempel. Jag älskar att gå in på ett bibliotek för att det är så rofyllt. Det är något speciellt som finns i luften. Något lugnande och samtidigt stressande ibland. Jag kan känna att här finns så mycket information så jag vill läsa allt för att lära mig mer och då kan jag ibland bli stressad eftersom jag inser att det finns så mycket kunskap som jag aldrig kommer att få ta del av. Ju mer jag läser desto mer inser jag att jag har kvar att läsa. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter att läsa för att få del av så mycket kunskap som möjligt. Därmed inte sagt att kunskap inte kan inhämtas på annat håll.

Är kultur till för alla? Jag vet inte. Ibland kan jag tycka att ordet kultur låter lite högtravande. Kultur, när jag uttalar det kan jag då och då få en känsla av att det skrämmer en del människor. En person som inte i sin familj är van vid att till exempel besöka museer eller gå på olika utställningar tror jag blir skrämd om man ska använda sig av ordet kultur. Och om en sådan person får kultur på recept kan jag tänka mig att man drar sig för det till en början i alla fall. Kanske borde man använda sig av ett annat begrepp. Men vad skulle det kunna vara? Troligtvis skulle det vara svårt att komma fram till något annat ord som är bra och som alla skulle tycka är ok.

Kultur på recept, kan det vara möjligt? Hittills har det pratats om motion på recept och det har så vitt jag vet slagit mycket bra ut men nu förs det en debatt om kultur på recept. Personligen gillar jag idén. Själv tycker ja om det mesta som har med kultur att göra så det kanske är därför. Men jag tror verkligen att kultur kan hjälpa personer. jag tror på kultur som en form av rehabilitering. Tänk er bara att få vistas i en miljö som till exempel ett museum. Eller tänk att få gå på teater på recept eller att lyssna på musik? Förutom det nyss nämnda tror jag att det även kommer att ingå kurser i drejning och annat i receptet också. Jag tycker att det låter fantastiskt.

Bethesda har lyckats igen med att göra en efterföljare bättre än föregångaren. Här kommer du att känna igen dig när du skall välja karaktär och hans egenskaper. Det finns ycket att välja på men du kan välja den lättare vägen om du vill det. Äventyret utgörs av en mängd uppdrag som för handlingen framåt. Det finns även sidouppdrag där du kan tjäna pengar eller upphottad utrustning. Jag tyckte ibland att det kändes lite rörigt när man tog åt sig för många uppdrag samtidigt. Förutom det så var min spelupplevelse en njutning, och är fortfarande eftersom jag nu hållt på i två år med spelet. Dessutom har jag Shivering Island, eftersom jag köpte ”Game of the year” editionen. Många timmar har gått, och många återstår.

Lyllos mig!

jPod av Douglas Coupland

Boken handlar om Ethan och hans fem medarbetare på det stora dataspels-tillverkande bolaget i Vancouver. Chefen försöker visa sin pondus genom att styra avdelningen med järnhand. Men Ethan och hans kollegor bestämmer sig för att göra uppror. De programmerar en helt annan lösning på spelet vid sidan av den ordinarie spelutvecklingen. På fritiden röker han på friskt och det kanske inte är så konstigt, med hans något annorlunda familjeförhållande. En gång får han t.ex. hjälpa sin mamma att begrava en mc-knutte hon har råkat tagit kål på med en el-chock. Det här är en helt osannolik bok som är hur underhållande som helst. Sjuk humor och oväntade händelser gör att den tillhör en av mina absoluta favoriter.